Jag sitter och stirrar, rakt fram

Graviditetsappen säger att det idag är 98 dagar kvar till BF. Kan inte ens uttala mig om de känns länge eller inte. Den senaste tiden har varit en enda dimma. Dagar kommer och går och de känns som att jag sitter och stirrar rakt fram. Men det är kanske helt okej det också, att inte få något gjort. Kanske det är just det jag behöver nu. Behöver få landa i mej själv ett varv igen, behöver få stanna upp och behöver inse att jag gjort allt jag kan. Man kan inte mer än försöka sitt bästa och när inte det längre räcker måste man våga stanna. Stanna upp och vila.

Fyfan, det är allt annat än lätt. Att våga säga ”jag fixat inte detta längre, jag orkar inte, jag behöver en paus” är bland det svåraste jag gjort. Så länge det finns liv finns det hopp och SOM jag hoppats på att det skall vända. I något skede är de ändå dags att inse att den egna hälsan och lillebrors mående är viktigast. Iförrgårkväll låg jag och grät då jag tänkte på all den stress som jag utsatt min kropp för, mitt ofödda barn för och min älskade familj för. Nu är det dags att varva ner, sänka ribban och vara snäll mot sej själv. Jag behöver inte bevisa något för någon. Jag låg där och tittade på två sovande små sötnosar, som lugnt och skönt vilade inför en ny dag. Önskar att jag också snart skall kunna sova skönt om nätterna och vakna till en ny dag med mer energi.

IMG_4482

Sjukskriven 2 veckor framåt nu, med ny läkartid efter det. En dag i taget.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.