På fredag är det dags..

Det är sällan saker och ting går långsamt i mitt ADHD liv och det samma gäller att börja studera. Eller studera är kanske att ta i, men jag börjar min första kurs på öppna YH nu på fredag. JA alltså i övermorgon. Är både peppad och livrädd på samma gång, men det kommer väl att lösa sig. Skolan har bytt plats sedan jag senast gick där så bara det gör mig stressad. Ni vet ” var ska man ens gå in ” men nog ska de väl lösa sig det också. Är ju ändå vuxen, 30 år och 4 barnsmamma, nog ska jag väl klara detta.

Sjukt ändå att köra igång detta projekt igen. Har rätt dåligt självförtroende för mig själv som studerande. Kan jag ens studera längre? Det var ju en sak att ge sig in i studier efter gymnasiet, då var man ju liksom ”van”. Får väl hoppas att de senaste böckerna som jag läst, Halvan och glassbilen & Harry Potter skall komma till någon nytta. Sjukt nervös är jag men också peppad.

Ska alltså få en hel eftermiddag på fredag där jag inte behöver fundera på blöjor, matlagning eller logistik för andra än mig själv. HAHA lol behöver inte fundera på blöjor åt mej själv såklart. Men alltså VEM är jag ens utan barnen? Ni märker ju är helt lost just nu. Tur att det kör igång på fredag, så hinner jag inte stressa mer än en dag. Och vad fan ska jag ha på mej?!? nej vet ni, bäst att gå och sova nu!

2022 vad händer då?

Nu har vi kommit igång med vardagen igen efter jullov och helt ärligt är det rätt skönt att vara igång med vardag och rutiner igen. Jag har insett att min ADHD gör att jag inte fungerar så bra när vi inte har något speciellt program. En hel dag kan liksom lätt ”rinna mellan fingrarna” på mig och det är ingen härlig känsla. Just detta jullov var någon sjuk nästan hela tiden och Anton plogade och sandade så det blev inte så mycket extra program för oss vilket gjorde att jag inte mådde så bra psykiskt. Sista veckan levererade iaf, vi var friska igen och hade gäster från österbotten. Så slutet på jullovet blev härligt i alla fall!

Nu är det i alla fall nytt år och jag har tagit några beslut som hängt över mig typ hela 2021. Beslut 1 är att podden och instagramkontot mammaskaffepaus kommer gå i graven. Det var vårt gemensamma projekt med Karin och jag hittar inte någon ny drive att fortsätta där. Trist, JA men ändå skönt att ha fattat beslut om det. Hoppas att jag igen någon gång skall få ha en podd, det var verkligen så roligt, men just nu är inte det något som kommer prioriteras.

Beslut 2 är den riktigt stora förändringen som kommer ske i år, det är att jag kommer söka in till NOVIA igen och göra klart mina studier till socionom YH. Det är något som jag aldrig hade trott för några år sedan men som just nu känns helt rätt. Det kommer inte att bli lätt att studera och vara mamma till 4 barn MEN det skall gå. Mest nervös är jag nog över att jag inte ens kommer komma in. Men det får jag väl ta i tu med då OM det skulle vara så. Så otroligt typsikt mig att redan nu har ångest över en massa ”tänk om” scenarier. Beslut 3 har delvis med beslut 2 att göra, eftersom jag redan nu under våren kommer gå några kurser via öppna YH.

Beslut 4 är att vi kommer söka om dagvårdsplats till Ebba från och med hösten. Tiden hemma med henne blev kanske lite kortare än jag först hade tänkt MEN jag vet att det kommer bli bra såhär också. Hon kommer vara 1,5 år när hon börjar dagis, vilket är mitt emellan åldern som Adam (1 år 2 månader) och Saga (1 år 7 månader) hade när de började dagis. Det blir en mjukstart för henne i och med att jag ändå inte har fulla långa dagar i skolan på samma sätt som jag hade haft om jag jobbade. Men tänker inte sticka under stolen med att det känns jobbigt att tänka att vår lilla bebis ska börja dagis redan i höst.

Jag har verkligen älskat att få vara hemma dessa senaste 4(!!) åren men efter 2 år av pandemi känner jag att JAG behöver få göra något annat. Hjälp vad egoistiskt det känns att skriva så men det är sanningen. Ebba kommer ha det bra på dagis också och jag kommer må bra av att få fokusera på skolarbete. Och vi har ju faktiskt ett drygt halvt år kvar av hemmaliv och tumistid Ebba och jag.

Detta är också första året jag vet om att jag har ADHD och det är också helt säkert ett år där jag kommer lära mig massor om mig själv. Just nu väntar jag fortfarande på att en läkare skall vara i kontakt med mig så att vi tillsammans kan prata om eventuell medicinering och andra hjälpmedel för att jag skall kunna få må bra och inte stressa slut mig själv. Det är faktiskt mycket tack vare min diagnos som jag vågade tänka tanken att göra klart mina studier. Har känt mig så otroligt dålig och misslyckad över att jag inte fått klart min utbildning samtidigt som det projektet känns övermäktigt att ens börja med. Jag är ju så sat*ns misslyckad så jag kommer nog aldrig få klart mina studier. Hade nästan accepterat att det var min lott i livet att ALDRIG klara av något. Jag vill tro att jag nu med vetskapen om min diagnos har en ärlig chans att lyckas, jag vill tro att det skall lyckas. Som sagt kommer det inte vara lätt MEN det kommer att gå.

Barnen växer ju så det knakar, i sommar ha vi en 10 åring, en 8 åring, en 4 åring och en 1 åring. Ignorerar min livmoder som med jämna mellanrum ger mig ENORM bebisfeber och känner mig så tacksam över dessa 4 galningar. Hoppas på en sommar full av roliga äventyr med familjen. I mars skall vi iväg på vårt första stora äventyr som 4 barnfamilj. Vi skall åka till Åre en vecka, skida och åka slalom och umgås med Antons familj. Hoppas att coronaläget skall vara lite lugnare så att det känns tryggt att resa då. En vecka tillsammans med familjen i en stuga i Åre kommer i alla fall att göra gott, inget vi är bortskämda med direkt.

I sommar hoppas jag också att vi skall få till ett dop för Ebba. Stackaren är ju inte döpt ännu och läget har ju liksom inte blivit bättre sedan hon föddes. I sommar döper vi henne oberoende och ordnar festen ute i vår trädgård. Känns helt galet att vi snart har en 1 åring här hemma. Något stort firande lär ju inte vara aktuellt i februari heller men firas skall hon.

Förutom att jobba med mitt psykiska mående kommer jag också att prioritera det fysiska. Skall hitta strategier för att kunna träna, fortsätta med mina promenader och cykla massor sedan när våren kommer. Sedan tror jag inte att mitt fokus räcker till så mycket mer, helt ärligt är jag nog väldigt nöjd om jag ror i land detta år med förståndet i behåll. Ser framemot detta år i alla fall, känner mig peppad som vi säger som så.

Har ni något som ni ser framemot lite extra 2022? Pepp eller depp på detnya året? Berätta gärna!

Resan mot en diagnos

I hela mitt liv har jag gått omkring med en känsla av att inte vara tillräckligt bra. Det är något som inte stämmer! De mest vardagliga sakerna har tidvis varit omöjliga berg att bestiga. Skolgång, vänskapsrelationer, ordning och reda i hemmet. Jag har längtat efter struktur men ALDRIG fått till det. Jag har gråtit av frustration, jag har försökt och misslyckats varje gång. Och varje misslyckande har slipat bort en del av det som är jag. Jag har tappat tilltron på mig själv, varför skall jag ens försöka börja med något projekt som jag ändå inte kan genomföra? Varför ska jag ens försöka om jag ändå alltid misslyckas?

I somras lyssnade jag på en ljudbok ” ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna ” och det var stora delar av boken som kunde varit skriven av mej. Slogs av tankar som ” men VA har inte alla det såhär? ”, ” finns det andra som tänker som jag? ”. Historier om utmattning, ätstörningar och alla utmaningar som kommer med att försöka få ihop familjelivet. Tänk om det ändå är så att just jag tillhör statistiken över tjejer och kvinnor som kämpar på i livet med odiagnostiserad ADHD?

Men VAR börjar man och HUR gör man? Jag vände mig till rådgivningen och kände genast att jag blev tagen på allvar. Jag fick en tid till en läkare på HVC som jag kände förtroende för och jag fick träffa henne. Fick göra några tester, prata om mina utmaningar och också här upplever jag att jag blev tagen på allvar. Efter det har jag fått träffa psykolog och psykiater under hösten och igår fick jag diagnosen ADD, vilket är en form av ADHD.

Så vad händer nu? Jag vet inte ännu. Allt är ju väldigt nytt men jag känner att jag behöver få ventilera mina tankar och känslor. Det är så viktigt att prata om detta och det är absolut inget som jag tänker skämmas över. Jag har levt med skamkänslorna hela mitt liv, skammen över att vara slarvig, skammen över att inte kunna slutföra uppgifter, skammen över misslyckade studier, skammen över ett hem som är KAOS 9/10 dagar.

Mest är jag nog rädd för att folk skall tro att jag inte är en bra mamma. Men det vet jag att jag är. Jag lämnar kanske inte alltid in lappar i tid. Jag glömmer kanske matsäckar, simkläder och tomteluvor lite oftare än andra men oftast inte. Jag fixar det som gäller barnen, håller koll och styr upp men det kommer med ett pris. Det tar massor av energi av mig och tidvis har det gjort mig utmattad och deprimerad.

Jag vill skriva så mycket om mina tankar men skall försöka dela upp tankarna lite. Strukturera (haha lol det kommer gå bra) tankarna lite och sedan prata mer. Jag tror vi behöver prata om detta och jag vill göra det. Har ni några frågor får ni gärna ställa dem, jag önskar själv att jag hade haft någon att prata med. Om du själv också har ADHD får du väldigt gärna vara i kontakt med mig via mail eller på instagram t.ex.

2 positiva och 2 negativa

Igår kom då testsvaren på barnens coronatest. Jag gick som på nålar hela dagen, uppdaterade kanta flera gånger för att se om svaret kommit men där var lika tomt varje gång. På eftermiddagen packade jag Ebba i vagnen och traskade iväg på en promenad, pratade med en kompis en stund och försökte tänka på annat. När samtalet var slut satte jag på en podd och tänkte för mej själv att jag kollar kanta en sista gång när jag kommer hem, har svaret inte kommit då så går det säkert till måndagen iaf.

Knappt hade jag tänkt klart tanken så ringde telefonen, ett okänt nummet och jag gissade direkt vad det betydde. Någon av barnen är positivt. Och visst var det så, smittspåraren ringde och bekräftade att också Ebbas coronatest var positivt. Adam och Saga var dock negativa. Denna gång blev samtalet kortare eftersom barnen redan var i karantän och Ebba inte träffat några människor under de två dygnen innan hon blev sjuk. När jag lade på samtalet kändes allt mest bara märkligt.

Dels är det ju märkligt att vi ens fick corona, att det dessutom var familjens yngsta barn som träffar minst folk är ju ännu märkligare. Men märkligast av allt är ju att Adam som också haft symtom genom hela veckan var negativ. Mitt i alla dessa coronabobbor som finns hos oss nudå så har han ändå lyckats få något annat virus. Det är väl mycket med corona som vi ännu inte vet eller förstår, men nog är det minsann en märklig sjukdom.

Just nu är läget rätt lika som tidigare dagar, Vidar är trött och på dåligt humör, han ligger mest på soffan och kollar på TV. Emellanåt orkar han leka lite, busa med sina syskon eller bada i badkaret och då är han både pigg och glad men sen blir han trött igen. Det är segt, imorgon är det en vecka sedan han blev sjuk och det känns nog som att vi har många dagar framför oss ännu innan han blir helt frisk.

Ebba är piggare men har mer andra symtom, hon snorar, hostar och rosslar rätt mycket ännu. Men hon sover bra och vaknar glad, äter bra och är sig själv. En hostig och snorig version av sig själv.

Själv börjar jag känna mej trött, sover inte speciellt bra om nätterna och mycket energi går åt till att hålla koll på barnens måenden. Är han varm, känns hon slö osv. Pratade med vår kontaktperson (eller vad jag nu ska kala henne, hon som smittspårar osv) och känner mej lugnare efter det. Jag vet liksom vilka symtom jag behöver ha extra bra koll på. Men sen gäller det ju att ha koll på de stora barnen och sej själv också. Gissar att jag går på någon form av adrenalin ännu ett tag men sen kommer jag nog att behöva pausa och vila lite mer jag också.

Tacksam ändå över att vi är två vuxna hemma, det gör allt lite mer hanterbart. Det finns möjlighet för några promenader om dagen och vi hjälps åt med matlagningen och barnens behov. Idag fick skolbarnen hem skolmaterial också så imorgon blir det lite mer aktiv distansundervisning gissar jag. Men vi tar ingen stress över det heller, dom hinner nog ta ikapp sen när karantänen är förbi och det vanliga livet fortsätter. Får påminna mej om det med jämna mellanrum, detta är en fas som gör över. This too shall pass.

Nu sover alla barnen och jag och Anton skall komma veckan avsnitt av solsidan innan det är sovdags för oss också.

När coronan hittade hem till oss

Förra helgen hade vi fullt med program, vi hade halloweenfest för våra vänner, Saga hade STARA (gymnastikuppvisning) och livet kändes nästan som vanligt. Äntligen kan vi träffa människor igen, äntligen kan vi vara publik igen. Det kom meddelanden om att flera ställen vi ofta besöker tar bort sina restriktioner, minns att jag tänkte ”fy fan vad skönt ändå, vi klarade denna pandemi med förståndet i behåll”

klipp till ->

” Vidar Helenius ditt coronatest hos TyksLab var POSITIVT ” ja det meddelandet landade i min telefon på fredag eftermiddag när jag stod och skulle betala sushin i butikskassan. Jag kände hur jag frös till, en lätt känsla av PANIK samtidigt som jag försökte bete mig så normalt som möjligt. Jag hade Saga med mig i butiken och tillsammans packade vi ihop det vi handlat och gick mot bilen. Väl framme vid bilen ringde jag Anton, det är ju inte första gången jag ringt och med lite panik i rösten sagt ”det är positivt” men det är första gången som reaktionen var VOI HELVETE! När jag pratat klart med Anton ringde jag mamma, när livet krisar är det skönt att ringa mamma och få lite pepp och stöd. Mitt i det samtalet ringde de från smittskyddet.

Om vi tar allt från början då. På söndag morgon var Adam lite småkrasslig, så han fick stanna hemma när vi andra åkte iväg och tittade på Sagas uppvisningar i både rytmisk och redskapsgymnastik. Adam blev varken bättre eller sämre så jag bestämde att han fick bli hemma från skolan ännu på måndagen, vi avvaktar försäkerhetsskull liksom. Vidar for till dagis som vanligt på måndag, han var pigg, kry och glad. Där fanns inget som kunde hinta om någon kommande förkylning. När jag hämtade honom från dagis på eftermiddagen såg jag att hans näsa rann, ni vet genomskinligt snor som ju typ rinner konstant på småbarn när de ät ute. Torkade näsan på honom en gång och efter det rann den inte mer den dagen heller.

Natten till tisdagen blev han sjuk, han sov oroligt och var ledsen. På morgonen när han vaknade var det inte någon fråga om saken, han var förkyld och blev hemma från dagis. Sedan dess har han varit ordentligt förkyld, hostat och snorat, varit hes och trött men inget värre än så. Några nätter med falsk krupp hade vi, vilket för våra barn inte alls är ovanligt. Vi är vana att gå ut med barnen på natten och andas kall luft för att lugna hostan. En morgon när han vaknade tänkte jag för mej själv ”kanske han precis som Adam fått förkylningsastma, borde ringa läkaren och kolla om vi kan få en babyinhalator och lite ventoline till honom” men resten av dagen andades han som vanligt och efter det har det som tur inte varit problem med andningen.

På fredag förmiddag får vi då meddelande på Wilma, det har konstaterats ett fall av covid-19 på Vidars dagis. Då ringde jag HVC och ville rådfråga dem. Kunde vi kanske få komma på test för min egna sinnesfrid inför helgen? I och med det konstaterade fallet på dagis tyckte dom att det var en bra idé att testa honom och vi fick tid för test en timme senare.

Ännu här kände jag mig lite elak, måste jag utsätta Vidar för detta test bara för att JAG ska må bättre? Samtidigt som en annan känsla inom mig sa att det nog är bra att testa honom nu, han har varit sjuk flera dagar och det verkar inte bli bättre. Nätterna med falsk krupp spelades också upp i mitt huvud idag, svårt att andas kan ju vara ett tecken..

Sen kom då meddelandet och samtalet och mitt i allt var hela familjen försatt i karantän. Sådär bara POFF. Hon från smittskyddet är en person som vi känner sedan innan vilket kändes tryggt. Jag fick bra info och svar på de frågor som jag hade, det kändes tryggt och jag var väldigt lugn när vi avslutade samtalet. Vi köpte hem hamburgare till killarna (via drive in såklart) och körde sedan hemåt. På hemvägen ringde jag de som ja visste att vi umgåtts med under helgen, berättade att Vidars prov visade positivt och sa att de med väldigt låg tröskel skall boka test om de får symtom. Gränsen för Vidars exponeringar var söndag, men ville absolut meddela de som var hos oss till 23 på lördag kväll också.

Adam och Ebba är också flunssiga och eftersom Vidars test var positivt behöver också dom testas. Det var ingen panik att testa dem, vi kunde bra vänta till måndag när HVC i pargas är öppet igen, men jag är ju som jag är och vi hade ringt barnjouren i Åbo och bokat test till följande dag redan på fredagkväll. Igår testades då Adam, Saga och Ebba och nu väntar vi på deras provsvar. Hela familjen är i karantän oberoende vad deras resultat är, men det känns ändå som en sak jag vill veta. Dessutom betyder ju ett positivt coronatest ett grönt coronapass i 6 mån, så någon liten nytta har dom ju av att veta.

Så här är vi nu, söndag förmiddag och läget känns okej. Imorgon får vi säkert mer info om hur skolan skall skötas för de äldre två den kommande veckan, vi skall beställa hem mat och försöka göra något bra av en vecka helt utan program. Jag vill vara öppen med detta för jag vet att denna historia hade hjälpt mig som orolig mamma. Här i våra trakter är det just nu många som smittas och som förälder blir man ju snabbt orolig. Alla reagerar såklart olika på coronan också, men såhär kan det gå. Jag vill också vara ärlig så att det i lilla Pargas inte behöver börja gå några rykten om vem som är sjuk osv. Jag vet att vi gjort så gott vi kunnat för att undvika smittan men den hittade till oss i alla fall. Nu tar vi en dag i taget och hoppas att ingen får värre symtom än såhär.

PAPAprov och MAMAskväll

God morgon lördag från dagens andra kaffemugg med tända ljus på bordet! Det sämsta med veckoslut i vardagen är ju nog att barnen vaknar som om det vore vardag. 6.30 drog Ebba gång morgondiskussionerna med hennes händer och fötter och då vaknade både Saga och Vidar också. Så här har vi varit vakna ett bra tag redan. Anton är på jobb idag vilket ju då snuvade mig på den enda möjligheten till sovmorgon denna vecka, typiskt.

Om en stund ska jag sätta mig i bilen och åka iväg till Åbo, ska nämligen på PAPAprov. Har ju fyllt 30 i år och då ingår jag i den allmänna screeningen. Inte det roligaste man kan hitta på en lördagmorgon såklart MEN egentid är ändå egentid *hahaha*.

Vi har en rätt full dag av aktiviteter framför oss, Saga har hobby, Adam var sugen på att åka och se på fotbollsmatch och ikväll ska jag ut (!) och äta med några härliga mamas. Inte nog med det, vi skall också på escaperoom, aldrig varit så det ska bli så spännande och framför allt roligt. WOW när hände det ens senast? När har jag ens sminkat mig senast? Och VAD ska jag ha för kläder på mig? Alltså snälla nån, äger jag ens något annat än träningskläder längre?

Vad ska ni andra hitta på denna septemberlördag? Berätta gärna i kommentarsfältet <3 önskar er alla en finfin lördag!

Klara färdiga vardag

Hallo (eko eko eko eko) är det någon kvar här inne? Skriv gärna en kommentar om du kikar in här så jag vet vem som fortfarande troget läger *puss*

Sommaren är minsann inte tiden när jag hinner blogga, borde ju veta det men ÄNDÅ blir jag lika förvånad varje år. Dagar som blir veckor och månader och datorna står orörd och samlar damm. Nu loggar jag in igen efter en helt otrolig sommar, den första sommaren som fyrabarnsmamma. I skrivande stund ligger Ebba (som blir 7 månader på söndag) ute i vagnen och sover, Vidar är på dagis (!) och Adam och Saga(!) är i skolan. Det är såhär vår vardag ser ut just nu. Och det känns bra, det känns helt rätt faktiskt.

Vad berättar man annars då? Hmmm, kanske det är bäst att ta det som det kommer och se vart detta bloggande leder. Hösten är den perioden av året som gör mig mest kreativ, jag får stora visioner och planer och tålamodet är kort. Ska eventuellt inleda en utredning gällande ADHD i höst. Just nu känner jag mig väldigt spretig i vad jag vill, dras mellan totalt olika drömmar och känner mig lite lost. 30 årskris kunde någon kanske kalla det, någon annan kanske skulle tänka att jag tappat bort mig själv i mammarollen.

Själv vet jag inte riktigt, kanske en blandning av båda? Jag har ju inget jobb och ingen arbetsidentitet längre. Har ju därför möjlighet att bygga upp vad jag vill, vilket dröm! Men ändå känns det svårt. Kanske möjligheterna bara är lite för många, det blir svårt att strukturera bland alla möjligheter, drömmar och mål. Känner mig som ett litet barn i en godisbutik typ, oändligt med möjligheter men jag vet inte hur mycket pengar jag har och därför blir valet svårt. (minns så otroligt bra den känslan som liten, det fanns en godisaffär här i Pargas och man vägde godiset först vid kassan, det gällde ju att försöka plocka just rätt mängd. Just så mycket att pengarna räckte men ändå så mycket att man fick mesta möjliga mängd godis) Jag kan ju chansa och bara plocka allt jag vill ha men riskera att jag inte har råd att köpa det och känna skam över det vid kassan. Ja skammen är något som skrämmer mig. Jag vill inte komma fram till kassan i godisbutiken med en stor påse godis och inse att jag endast hade 2€ i plånboken. Är rädd för att ”alla andra” ska tänka ”men lilla vän hur trodde du nu att du skulle klara detta då? Du måste väl ha koll på dina pengar innan du börjar fylla godispåsen”. Så det smartare valet är väl att ta det säkra före det osäkra, köpa en liten chokladstång och vara säker på att pengar räcker vid kassan. Även om jag ju vet att jag inte skulle känna mig nöjd då, jag ser ju potentialen!

Kanske en snurrig liknelse, eller så finns där någon annan som känner igen sig?

Just nu är jag i alla fall mest hemma, föräldraledig och trivs väldigt bra. Behöver inte ta några förhastade beslut, kan ta det lugnt och sakta men säkert börja bygga upp något. Men har svårt att inte tappa fokus och motivation om jag bara får jobba lagom mycket. Balans i livet har aldrig varit min starka sida.

Nu hör jag att Ebba vaknar i vagnen och det är dags att avsluta dagens svammel. Kul att vara tillbaka! Hoppas vi hörs snart igen! (och detta publiceras då såklart några timmar senare när vi ätit lunch, handlat och lekt på golvet)

Den värdefulla tumistiden

Idag vaknade Adam och jag innan alla andra. Att Adam är vaken först är inget nytt hos oss, däremot är det rätt så ovanligt att jag också är vaken. Vi fixade frukost och satt och pratade om ditt och datt. Med morgonkaffet i min mugg satt jag och pratade, lyssnade och njöt av en stunds tumistid med mitt äldsta barn. Han är så stor redan, så klok och så snäll.

När frukosten var uppäten och kaffet slut tittade han lite finurligt på mej. ”Du kanske vill vila en stund ännu? Gå och vila bara så kan jag kolla Pokémon i iPaden” och ett sådant erbjudande tackar man ju inte nej till. Han parkerade sig med iPaden bredvid sina sovande syskon (ja vi sover i husvagnen ännu) och jag smög ner i sängen bredvid Ebba. En mysig start på dagen, tacksam över stunden tillsammans med Adam och den extra vilostunden efter det.

Inte den bästa veckan i mitt liv..

Söndag, sitter med en skål chips och en cider framför mig och summerar veckan. Vilken jävla vecka det varit alltså, var ska jag ens börja? För en vecka sedan blev Saga flunssig och i måndags var det dags för corona-test för henne. (hon var rätt nöjd över det eftersom hon inte varit på test ännu) Dock var det ju super trist att bli sjuk mitt i simskolan. Valde att hålla Adam hemma från simskolan också på måndagen eftersom vi inte fått svaret på corona-testet då ännu. *duktig medborgare här hej*

På måndagsmorgonen insåg vi att vår frys hade sagt upp kontraktet och ALLT var tinat där inne. Visst harmar det att både kött och bär förstördes MEN mest av allt sörjer jag nog all den utpumpade bröstmjölken. Bara att börja försöka fylla lagret igen här småningom. Tyvärr är det inte alls lika lätt att pumpa nu längre, Ebba är ju redan över 5 månader och precis som med de andra barnen blir det svårare och svårare att pumpa mjölk ju äldre barnen blir.

Nåja men tror ni att det räckte med dessa två grejer då denna ljuvliga måndag? Nej nej nej, på eftermiddagen kommer Saga in skrikande i huset att Adam trampat på en spik och att det kommer massor av blod. Hann tänka 1000 tankar innan jag såg att det nog ändå inte var så farligt djupt sår i foten i alla fall. Putsade såret och försökte få det att sluta blöda och som tur slutade rätt så snabbt, var i kontakt med HVC också och dom konstaterade att Adams stelkrampsvaccin var i kraft så vi skulle bara hålla såret rent och sen får han inte simma innan såret läkt.

Simförbudet för Adam gjorde att han inte kunde återvända till simskolan igen även om Sagas corona-test var negativt. Saga kämpade på med falsk krupp om nätterna och vi alla kämpade på i hettan om dagarna. På onsdagen var det vidrigt varmt och Vidar blev både flunssig och febrig. 39 graders feber är aldrig skoj men totalt jävla katastrofalt när det är 33 grader varmt. Behöver knappast berätta att vi inte har möjlighet till kylning i vårt hus.

På onsdagen var jag nog nära att tappa fattningen totalt, Vidar hade hög feber och värmen i huset fick mig att få panik. Ringde mamma och grät, kände mig ensam och fångad i hettan. Mamma hämtade lite snax, mediciner och saft till barnen och vi flydde värmen in i Antons kontor. Ja jag vet att det är skevt att kontoret har luftvärmepump men inte huset, nästa sommar SKA vi också ha en luftvärmepump till huset TRUST ME!

På kvällen backade Anton upp sina föräldrars husvagn (som har AC) på vår gård och sedan dess har vi bott i den. Vi campar alltså på egen gård och det är faktist mysigt, inte bara på grund av ACn utan annars också. Här har vi nu sovit sedan dess och barnen har ingen plan på att sluta med det, inte jag heller om jag skall vara ärlig. Istället planerar vi nu husvagnssemester senare i sommar.

Det har minsann varit en seg flunssa denna gång, ännu idag en vecka efter att Saga blev sjuk är hon krasslig och vi andra ha fallit dit en efter en. Ebba och Anton har *peppar peppar* klarat sig hittills och jag håller tummar och tår för att dom ska förbli friska kommande veckan. Jag själv känner mig bättre idag som tur men USCH vad tungt det är att själv vara sjuk och försöka ro i land vardagen med 4 barn. Att dessutom försöka amma och se till att de andra barnen äter och dricker tillräckligt gör ju en utmattad också utan flunssa.

Nu försöker jag ändå hoppas på en bättre vecka, att vi får bli friska nu och kanske till och med komma iväg hemifrån igen. Vädret är svalare nu också, så det går liksom att existera både ute på gården och inne i huset. Men som sagt ännu fortsätter vi vårt campingliv här på gården, ett äventyr för barnen som dom nog sent skall glömma.

Dagen då jag insåg att jag är DEN DÄR MAMMAN nu

Vissa dagar är min stubin rätt så obefintlig jag går från reaktion till handling och hoppar över tankedelen helt. Det är inte riktigt typiskt mig, jag brukar oftast knyta handen i fickan, tänka några väl valda ord och gå vidare med mitt. Kanske beklaga mig över det till någon som orkar lyssna men ändå sansa mig och tänka ett varv innan jag agerar. Men så ibland, som sagt, händer det att min stubin är slutbränd. Ibland är det ju inte speciellt lyckat men andra gången är det ändå rätt bra.

Igår var vi ut och gå under tiden som Saga hade danslektion. Ebba sov i vagnen, Vidar cyklade med balanscykeln och Adam åkte på sin scoot (ni andra som är födda på 90-talet ja det är en kickboard men försök inte kalla den det, soooo last millennium liksom). Karin var också med, hon hade deras hund i koppel och ett barn i vagnen. När vårt ”lilla” ekipage kommer gående längs cykelvägen tar vi ju givet upp en del space. Rätt som det är kommer två lite äldre pojkar cyklande förbi oss och jag ropar till Vidar och Adam att dom skall hållas till sidan. När pojkarna cyklar förbi dem tycker den ena av dem att det är en svinbra idé att cykla på bakhjulet. Vidar vinglar till på sin cykel och killen som cyklar på bakhjulet har inte så bra koll på sin cykel. Och DÄR exploderar denna mamma och jag ropar:

CYKLA SKAPLIGT NÄR DU ÄR NÄRA SMÅBARN!

Inget hände som tur, Vidar cyklade vidare och pojkarna cyklade snällt med båda hjulen i marken efter det, i alla fall så långt som vi såg av dem. Jag vände mig till Karin och konstaterade att jag nu tydligen är ”den där mamman som ryter till andra barn”.

Det är inte första gången som jag konstaterat att jag helt klart hör till team föräldrar nu. Jag är alltså den där 30 åriga mamman som ryter och fostrar inte bara mina egna barn utan också andras. I ett skede kunde jag liksom smyga lite under radarn som förälder, liksom det var inte sådär självklart att jag var mamma om jag inte hade barnen med mig. Men nu är den gränsen passerad alltså, när jag till och med läxar upp andras barn när dom inte beter sig. Är man ute och cyklar bland andra människor behöver man ju hålla koll på trafiken men också på andra små nya cyklister som rätt snabbt kan få för sig att cykla rakt över gångbanan. Ja men ni hör ju, värsta präktiga mammaåsikterna här.. Dock tänker jag att det är BRA med vuxna som säger till och jag hoppas att det finns andra präktiga mammor som säger till mina barn om dom är ute bland folk utan mig och inte tänker sig för.

Hur gör ni andra? Kan ni säga till andra barn om ni tycker att dom inte beter sig?